Tufft!
Jag och David är helt slut. Lill-marodören, hur söt och ljuvlig han än är, är inne i en grym trotsperiod.
Idag hämtade jag honom tidigare på förskolan (med lillan i vagnen) och tog honom till vårdcentralen för hans ständiga hosta. Jättebra läkare och tur var ju det då Oliver skrek under hela besöket. Han var inte ledsen el rädd, nej, han skulle bara låta som en polisbil så fort vi pratade. Och polisbilen var väldigt högljudd, så högljudd att lillan i vagnen började skrika för sällskaps skull. Så där stod jag med två skrikande barn. :-) Läkaren skickade dock en remiss till barnläkare för hostan och det var ju skönt.
Oliver fick nytt bryt när han skulle ta på jackan, sedan när vi väntade på David vid tåget, ett antal gånger i mataffären, han skrek hela vägen hem, sedan gick det ok fram till middagen där det kastades skedar, tallrikar, mat. Han grät och slogs och retades.
Nu har han somnat och vi sitter här och mår kasst.
Det är hemskt att uppfostra, tala till rätta och säga ifrån! Hemskt att bråka med den där underbara ungen som vi älskar så mycket. Hemskt att känna att dagen har varit så jobbig, både för honom och oss.
Som tur är är inte alla dagar så här. Vissa dagar är helt underbara.
Men ikväll biter vi ihop, gör en kopp varm choklad med grädde, kanske med en liten skvätt konjak i och vet att imorgon är en bättre dag.
