gladayoyo

Just nu pågår det mycket diskussioner om jämnlikhet mellan föräldrar. Jag läste för ett tag sedan på Katrin Zytomierskas blogg en intervju med ngn barnpsykolog el vad hon nu är. När Katrin sa jag tycker det är tråkigt att leka med min son så svarade hon att det gör inget, det är pappans uppgift. Jag blir kluven. Jag leker med Oliver men David leker och busar mycket mer. Ändå hämtar och lämnar David på dagis mer medans jag jobbar lite längre, vi tar Oliver varannan natt och delar på det som behöver göras. Vi är så jämnlika vi kan bli men det sitter inte där. Jag klarar inte att släppa mat el det jag gör för att leka, jag vill göra färdigt först medan David lätt kan ta en paus och busa runt. Kanske är det bara jag men det där tror jag sitter i generna på ngt sätt. Och som sagt, det är inte ngn annan än jag själv som vill att jag fokuserar på att göra klart först är det medfött från mig? Är det typiskt kvinnligt? Eller är det ojämnlikhet? Jag vet inte men jag vet att då och då när jag släpper allt jag har för händer och tar en svängom med Oliver och hans far, ja då blir det ju mycket roligare! Så det är mitt mål, att busa loss lite oftare. :-)