gladayoyo

Jag gråter alltid på bröllop, blir så rörd. Gråter när jag ser en brud, ett brudpar och tal.
(Jag gråter också när folk vinner tävlingar, när jag ser studenterna dansa på lastbilsflaken, när folk föder barn och när folk tackar för applåder. Men det är en annan historia.)
Som jag suckat över detta bröllop. Inte för att jag har ngt emot det, nej, inte alls, men jag har suckat över all uppståndelse.
Men jag fångades givetvis vid vigseln, kyssen, talet och allt annat.
Framför allt kände jag lyckan jag kände på min egen bröllopsdag.
För snart två år sedan var det jag som var brud. Jag som lovade David att jag skulle älska honom för alltid och jag som festade om hela natten lång med min man vid min sida!!
Och här är vi nu, snart två år senare. Fortfarande kära och med en ny liten familjemedlem! Åh, vad rörd jag blir! Ska nog kolla lite mer på tvn nu....