gladayoyo

Folk klagar över att deras barn är sjuka. Vi har haft tur då Oliver inte varit sjuk annat än lite förkyld. Jag hade ngn slags föreställning om sovande barn som fick lite saft då och då och fick sitta i knät och äta glass, ha!! Man lär sig så länge man lever :-)
I söndags vaknade lillen med feber som under dagen bara steg och steg. Han hade 39,6 när vi tog tempen och det var så synd om honom. Han låg bara i famnen och var ledsen. Det var jobbigt för man var orolig och tyckte så synd om honom att hjärtat sved.
Sedan kom dagen efter. Fortfarande runt 38,5, piggare men också mycket gnälligare. Vägrade sova, snodde runt högt och lågt, sparkade, skallade, gnällde, snorade, hostade, grät och var riktigt arg.
Jag försökte förklara att det inte var jag som gjort honom sjuk men han tittade bara argt på mig och lade snutten över ögonen så han slapp se mig. Han har attityd iaf lill-killen! :-)
Inatt tog David hand om sjuklingen iaf så jag fick lite sömn och det var behövligt. Och Oliver är idag feberfri och både gladare och piggare.
Tack och lov, nu förstår jag varför folk tycker det är jobbigt med barn som är sjuka....
Det som är så lustigt är att när jag pratar med vänner som har barn och berättar så har alla upplevt det, men man får aldrig reda på sånt innan. Och för att vara ärlig. Skulle ngn försöka berätta det för mig innan skulle jag bara tycka att de gnällde och inte gjorde på rätt sätt. Men den där visheten man tycker att man har innan man får barn, kommer nuförtiden ibland efter en och biter en i näsan ;-)