gladayoyo

Nu var det längesedan, känns verkligen, men nu har jag goda nyheter!!

Förra lördagen då jag skrev senast hade jag fått mitt sista dropp med immunglobelin och svarat fint på behandlingen. Min läkare tyckte att eftersom jag svarat så bra, höjt mig från 40 trombocyter till 200 så var det lika bra att sätta igång mig, nu kunde jag ju få epidural och allt.

Kl 23.00 i lördagskväll kom Fabrizia från Italien och vi var ju som vanligt tokigt lyckliga över att se varann så jag kom väl i säng vid 03.00 på morgonen efter att ha pratat i evigheter.

Kl. 06.00 var det upp igen eftersom vi skulle vara på Ks för igångsättning kl halv åtta.

När vi kom dit var det CTG och blodprov. Allt såg bra ut.

11.00 kommer vi ner till förlossningen.

13.30 kommer läkaren på förlossningen och säger att trots att narkosläkarna ger epidural när man ligger över 100 trombocyter så var de inte säkra på att mina trombocyter funkade lika bra trots att de var många så de vägrade ge epidural. Läkarna som var ansvariga för smärtlindringen med morfindropp vi ville ha skulle inte komma in förren åtta nästa morgon. Detta gav oss två val.

Sätta igång förlossningen eftersom flödet inte var bra från navelsträngen och doktorn rekommenderat det, men helt utan smärtlindring.

Eller

åka hem och sätta igång mig på måndagen men då visste vi inte hur bebisen mådde i magen.

Och detta enkla lilla beslut skulle jag och David fatta.

Efter mycket om och men och diskussioner med läkaren enades vi om att vi skulle åka hem ett par timmar och komma tillbaka 21.00 på kvällen. Då skulle jag sättas igång. Eftersom livmodertappen var helt stängd och långt bak så skulle jag få en salva som skulle öppna den och detta kunde ta ett till två dygn.

Sagt och gjort, vi tog våran packning och släpade hem den igen. Jag orkade inte bry mig om foglossningar och annat utan gick i trappor och bar och grejade, nu skulle ju bebis ut iaf.

16.00 Vi kommer hem, hinner träffa Fabri lite, den ängeln hade lagat middag till oss så efter att ha skrattat, pratat och umgåtts och ätit fantastisk italiensk mat så åkte vi tillbaka till Ks med all packning igen. Stärkta, glada och förväntansfulla.

21.00 På förlossningen träffade vi Solle som skulle vara vår barnmorska. Underbar människa som förstod att vi var nervösa och hur rädd jag var för smärta. Vi bestämde att vi skulle dela upp förlossningen i olika delmål för att orka och att jag skulle fokusera på profylaxandningen.

Kl. 23.00 Nämen , allt bärande och gående i trappor har gett resultat. Jag har öppnat mig en cm. Ingen salva här inte, de sätter in en kateter istället som ska sätta igång det.

Kl. 23.30 Katetern sätts in, Värkarna börjar lite milt. Jag andas.

Kl 03.00 Vattnet går och värkstimulerande dropp sätts in. Jag profylaxandas och det börjar göra rejält ont.

Kl. 04.00 Fortsätter andas men med lustgas som smärtlindring. Personalen inser att detta går lite fortare än vad det bör göra för en förstagångsföderska. Problemet är att jag inte kan få ngn smärtlindring förren halv åtta då den ansvariga narkosläkaren kommer in.

06.00 Värkarna gör ont! CTG på bebis visar inte bra, inte heller elektroderna de fäst på huvudet. De tar ett blodprov på bebisens huvud (Inga detaljer men där svimmade jag av smärta en stund) för att se att de inte behöver göra ett kejsarsnitt. Samtidigt lägger de en bäckenbottenbedövning.

David lämnar inte min sida, likaså Solle barnmorskan som viskar små citat från Greys anatomy i örat på mig.

07.30 Narkosen kommer in och ger morfindroppet, jag får reglera med en knapp. Jag har ont och trycker på knappen hela tiden.

08.00 Barnmorskebyte. In kommer snälla Bm Åsa och tar över.

08.30 Hjärtljuden går ner på bebis, nu måste han ut. I rummet finns nu två förlossningsläkare, en narkosläkare, en barnläkare  och tre barnmoskor.

09.10 -Det känns som bebisen kommer!! Dags för krystning. Läkaren står beredd med sugklocka och använder den tillslut.

09.33 Sista krystningen och en liten liten bebis kommer ut och läggs på min mage. Han är så fin, skriker och är inte alls blodig och slemmig. Vi ser att det är en pojke som vi trott hela tiden och jag har nog aldrig varit lyckligare. Både jag och David strålar och David får ta honom medans jag blir sydd och tar blodprov och blir lite ompysslad. Men jag kollar bara på David och bebis. Vi ser direkt att det är en liten Oliver.

Oliver fick finfint på testet 10, 9, 10, nästan högsta betyg! Han väger 2140 g och är 45 cm lång.

Efter ett par timmar får vi åka upp till avdelning C23 där jag fick mitt dropp innan och där får vi ett eget rum med två sängar och ett badrum. De tittar på Oliver och konstaterar att han har gulsot, ngt som är ganska vanligt bland för tidigt födda och små barn.

Han får ligga i solsäng över natten och vi får bara ta upp honom för att äta och byta blöja. Han ska äta var tredje timme och får ersättningen eftersom amningen inte kommit igång än.

Resten av dagarna bara gick. Jag och David och Oliver var i vårt lilla rum och gosade och lärde känna varandra. Regelbundna prover togs på mig och Oliver och Oliver fick ligga lite mer i solsäng. Vi började med amning, som inte är så lätt som man kan tro ska jag säga och bytte ut ersättningen mot utpumpad bröstmjölk.

I söndags fick vi ÄNTLIGEN åka hem!!

Nu är vi hemma och det är så skönt! Tyvärr har jag drabbats av en taskig feber och ont i halsen men annars mår vi toppen. Oliver äter och sover och det är ungefär vad jag och David hinner med också. Eftersom han ska ha mat var tredje timme blir det inte mycket sammanhängande sömn. Jag ammar och David ger flaska, på det sättet får vi båda vår tid med honom.

Han är så fin vår lille kille och jag är så oerhört stolt över honom som kämpat i både magen och med att komma ut, över David som verkligen funnits här hela tiden, jag hade aldrig klarat mig utan honom, och över mig själv som profylaxandades mig igenom i stort sätt en hel förlossning. Jag klarade det, jag som var så rädd. Jag klarade smärta och alla undersökningar och jag födde ut min lille skrutt som just nu ligger på sin pappas bröst.....

Fy tusan vad jag är bra!!

Nu ska jag skriva lite mer regelbundet, det lovar jag!!